Alltför ofta är de i störst behov av hjälp de sista som får den. De svaga är så svaga att de inte kan göra något åt sin svaghet, ibland inte ens be om hjälp. Detta gäller de 50,000 svenska medborgare som diagnosticerats med någon form av intellektuell funktionsnedsättning, exempelvis CP-skador eller, som min bror, Downs syndrom. De funktionsnedsatta är Sveriges svagaste, fattigaste, och sjukaste grupp, och just därför även den mest bortglömda. De syns och hörs inte i media, de har ingen mäktig lobbyorganisation, och kan inte själva kämpa för de rättigheter de faktiskt har.
Gruppens fattigdom kommer från det uppenbara faktum att de inte klarar vanliga jobb. Istället är de helt beroende av bidrag från det allmänna. Sjuk- och aktivitetsersättningen har visserligen ökat med cirka 23% de senaste tjugo åren, men priserna har ökat med nästan 50%. De funktionshindrade är särskilt drabbade av inflationen. Märkligt nog så beskattas de också högre än de som arbetar. Till skillnad från i princip samtliga grupper som är beroende av det allmänna har de funktionshindrade ingen möjligheter att förbättra sin situation. De kan inte arbeta, och sällan flytta. Till saken hör att de ofta har höga hyror, då de behöver specialbostäder och har färre alternativ.
Den moraliska motiveringen bakom välfärdsstaten är att den flyttar resurser från de som har till de som har behov, att de starka hjälper de svaga. De flesta människor accepterar detta, på både höger och vänsterkanten. Givet - naturligtvis - att de svaga faktiskt är så svaga att de inte klarar sig själva, och att de inte har någon skuld till sin situation. Detta stämmer till hundra procent för de funktionshindrade. Det är inte deras fel att de fötts som de gjort. De funktionshindrade är den grupp välfärdsstatens moraliska motivation stämmer bäst in på. Trots det så haltar hjälpen.
Istället faller ansvaret på de funktionshindrades anhöriga. Mest uppenbart är det ekonomiska stöd dessa ger. Men viktigare är tid, hjälp med ärenden och byråkrati, samt vanlig mänsklighet. Detta behov minskar inte med åren som med vanliga barn. Då de funktionshindrade sällan kan skaffa sig ett normalt liv så blir de särskilt beroende av de anhörigas känslomässiga stöd och kärlek, något som även en välfungerande byråkrati sällan kan frammana. Detta är både viktigare och svårare än den praktiska hjälpen.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS, Lag 1993:387 paragraf 5) säger uttryckligen att den ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet, med målet att de funktionshindrade ska kunna leva som andra. Trots det ser många kommuner sin verksamhet för de funktionshindrade som förvaring.
Vad kan vi då göra för dessa medmänniskor? Det finns två reformer som skulle göra verklig skillnad. För det första bör de bidrag de funktionshindrade får indexeras efter inflation. På så vis skulle inte deras välstånd minska relativt till resten av samhället och de ständigt stigande priserna. De senaste decenniernas inflation har sakta (och de senaste åren snabbt) urholkat stödet. Inflationen leder till smygbesparingar på de mest utsattas bekostnad.
För det andra så bör vi reformera bostadstillägget. Idag är detta knutet till förmögenhet, vilket betyder att om den funktionshindrade har tillgångar på 100,000 kr så minskar bostadstillägget. (Själv blev jag glatt överraskad när jag fick höra denna definition av ”förmögenhet” – tydligen är jag förmögen!). Detta är mestadels rättvist när det gäller vanligt folk, som kan förväntas att skaffa sig jobb eller flytta. Denna möjlighet finns sällan för funktionshindrade då de är beroende av det stöd som ges i LSS-bostäder. Resultatet av denna regel är att de funktionshindrade tvingas ta av sin så kallade förmögenhet tills den är borta.
Förmögenhetsregeln skadar de funktionshindrade på fler sätt än det uppenbara att det ökar deras boendekostnader. Problemet är främst att det hindrar dem att spara och på så vis skaffa sig en buffert. Utan besparingar har de funktionshindrade inga marginaler, och kommer att förbli totalt beroende av det allmännas redan idag högst bristfälliga välvilja. I kris eller krig så kan man anta att de funktionshindrade blir de första som kastas överbord – egna tillgångar blir då livsnödvändiga.
Men än värre är att förmögenhetsregeln minskar de anhörigas förmåga att hjälpa. Föräldrar vill gärna lämna arv till sina funktionshindrade barn i förhoppningen att dessa ska klara sig även utan deras stöd. Detta är slutet på vad som ofta är ett decennielångt arbete, och en lösning på föräldrarnas rättfärdigade oro över vad som kommer att hända med deras barn när de själva är borta. Särskilt om det inte finns några syskon i familjen så är föräldrarna ofta sina funktionshindrade barns enda stöd. Deras barn riskerar att bli helt ensamma, men ett arv kan åtminstone ge en sorts trygghet.
De funktionshindrade behöver vårt stöd. De skulle bokstavligen dö utan det, vilket man inte kan säga om andra betydligt mer omhuldade grupper. Med detta i åtanke sticker det i ögonen när pengar går till mindre behövande, som ungdomar, invandrare, studenter, kulturarbetare, arbetslösa, och till mindre grad de äldre. Dessa är fullt kapabla till att ta hand om sig själva. Nog vore det svårt, men vi bör förvänta oss att (friska) vuxna klarar svåra saker.
Det politiska intresset för de funktionshindrade är lågt. Det finns inga röster eller vinster i deras välmåga. Det enda skälet att hjälpa dem blir alltså att de behöver hjälpen, och att det är rätt. Idag sviker välfärdsstaten de som bäst behöver den. Vi visar vår sanna natur genom behandlingen av våra mest utsatta medmänniskor.
Jakob Sjölander,
Filosof och författare
