För att förstå vad som kan vänta Europeiska unionen 2024 är det viktigt att ta en titt tillbaka på det föregående året. 2023 var inte så mycket året för stora europeiska politiska händelser, utan snarare året då konsekvenserna av den stora utvecklingen under 2022 blev synliga. Dessa var naturligtvis den ryska invasionen av Ukraina och den efterföljande europeiska energikrisen. Vid valurnorna i år blev det uppenbart att ingen av dessa händelser förblev utan konsekvenser.
Stigande missnöje
Ett känt talesätt av den amerikanske toppinvesteraren Warren Buffett är: "Du får inte reda på vem som har simmat naken förrän tidvattnet går ut." Detta gäller förvisso energipolitiken i Europa, som till stor del styrs av EU:s politiska nivå. Under de senaste 20 åren har EU:s medlemsländer uppmanats att fasa ut sin egen produktion av fossila bränslen och i stället investera i så kallad förnybar energi, särskilt vind- och solkraft. Varningar från experter om att dessa energikällor är ganska opålitliga ignorerades i stort sett. Allt detta åtföljdes av en utfasning av kärnkraften och ledde till ett ständigt ökande beroende av utländska energikällor. När tidvattnet vände 2022 skapade sanktioner mot Ryssland och ryska motåtgärder en hotande gasbrist i Tyskland, som i stort sett är motorn i den europeiska ekonomin.
Gasbristen löstes genom storskalig import av dyr LNG-gas, med resultatet att energipriserna hotar att förbli permanent höga för den europeiska industrin. Resultatet är en smygande avindustrialisering, där den energiintensiva delen av den tyska industriproduktionen faller kraftigt i år.
Av denna anledning, och även som ett resultat av den kaotiska migrationspolitiken, får Tysklands rödgröna regeringskoalition, som även omfattar ett nominellt liberalt publikt parti, kraftiga bakslag i opinionsundersökningarna, medan den högerpopulistiska och kristdemokratiska oppositionen går starkt framåt. Nästa år är det val i tre östtyska delstater, och låt det vara just den region där högerpopulistiska AfD är starkast. AfD kan dessutom mycket väl bli en av de största grupperna i Europaparlamentet i det kommande valet i juni, tillsammans med Marine Le Pens franska Rassemblement National, som för närvarande också ligger högt i opinionsmätningarna.
Även i Nederländerna fick den styrande politiska klassen sig en rejäl törn förra året. Under våren vann först jordbrukarpartiet en seger utan motstycke — där EU:s alltför strikta kväveramverk också spelade en stor roll — och den senaste omröstningen om underhuset kan till och med föra Geert Wilders till makten. Återigen spelade europeiska politiska val — experimenten med energiförsörjning och återigen migrationspolitiken — en stor roll.
När det gäller migrationspolitiken är det största problemet att det fortfarande finns ett tabu på den europeiska politiska nivån om att organisera asylförfarandet utanför EU:s territorium, så att det inte längre finns något incitament att använda människosmugglare. Australien har tillämpat detta framgångsrikt i flera år nu, efter ett avtal med Papua Nya Guinea. Tillvägagångssättet satte stopp för drunkningsdöden där, medan tusentals fortsatte att dö på Medelhavet.
En ljuspunkt här är inte bara att Storbritannien försöker utforma ett sådant system med Rwanda, utan att även förbundskansler Olaf Scholz parti och den kristdemokratiska oppositionen i Tyskland är benägna att gå i denna riktning. Lackmustestet kommer att vara om de lyckas nå överenskommelser om detta med länder utanför EU:s territorium, men det pågående migrationskaoset tvingar därmed äntligen europeiska mainstreampolitiker mot denna lösning.
Andra viktiga val ägde rum i Polen, där det styrande PiS-partiet efter flera år tvingades lämna över makten till Donald Tusk, som trots eurokraternas förhoppningar inte har för avsikt att gå med på en ny omgång maktöverföringar till EU, och i Spanien, där center-högeroppositionen vann, men för lite, så att den politiskt lämpliga socialistiska premiärministern kunde sitta kvar vid makten med hjälp av katalanska regionalister.
I vilket fall som helst ser 2024 ut att bli ett framgångsrikt år för systemkritiska partier. I nästan alla länder där nationella val planeras — Belgien, Portugal, Rumänien och Österrike — blir de allt populärare.
EU:s gröna politik i skottgluggen
När det gäller "grön" politik verkar det rådande missnöjet i Europa redan påverka politiken, även om det går mycket långsamt att vända tankern. Europaparlamentet enades fortfarande i början av 2023 om ett effektivt förbud mot förbränningsmotorer senast 2035, men anmärkningsvärt nog var den största gruppen, Europeiska folkpartiet, som ideologiskt ligger i mitten, redan då kritisk till detta. Under sommaren motsatte sig sedan EPP den europeiska så kallade "naturåterställningslagen", ytterligare en omgång av grönt regelskapande.
I båda fallen misslyckades EPP med att stoppa lagstiftningen, men det är helt klart ett tecken i tiden. Även "klimataktivisternas" alltmer fanatiska aktioner, där de till exempel binder fast sig vid allmänna vägar, ogillas av en majoritet av befolkningen i en nederländsk opinionsundersökning, i motsats till till exempel jordbrukarprotester. Så det gör lite för stödbasen för mer och mer "klimatpolitik", vilket den europeiska "klimatpåven" Frans Timmermans allt i allt usla poäng i det nederländska valet också klargjorde.
Tyvärr är det dock inte så lätt att vända den europeiska tankern, och särskilt när det gäller energipolitik handlar det om långsiktig politik där vissa felaktiga eller riktiga val är svåra att vända på kort sikt. I vilket fall som helst verkar det politiska samförståndet vara på väg bort från det dogmatiska gröna narrativet, vilket till exempel framgår av det faktum att kärnkraft för första gången någonsin nämndes vid klimatkonferensen COP28 som en lösning för att minska utsläppen av växthusgaser.
Även när det gäller utvinningen av fossila bränslen i Europa verkar det ha skett en vändning i och med den förnyade öppenheten för olje- och/eller gasutvinning i länder som Förenade kungariket, Italien och Danmark. Detta står i skarp kontrast till den nederländska regeringens beslut att stoppa utvinningen av en av världens största gasreserver, i Groningen, trots höga europeiska energipriser, på grund av alltför stora skador på lokalbefolkningen. Endast ett fåtal vågade kritisera detta och kallade den parlamentariska undersökningskommittén för "selektiv i sitt sanningssägande".
Ändå har ett grundläggande övergivande av EU:s centrala gröna planeringstänkande ännu inte skett. Kanske kan den alternativa strategin för att minska koldioxidutsläppen, som förespråkas av medlemmar i den så kallade "Climate & Freedom International Coalition"-gruppen, börja få lite mer uppmärksamhet. Tanken här är att överge Parisavtalet och i stället komma överens om ett internationellt fördrag där länder som undertecknar det åtnjuter handelsfördelar förutsatt att de bedriver en klimatvänlig frimarknadspolitik.
Dessa skulle kunna omfatta "skattesänkningar för demonopolisering" – varigenom försäljningen av monopolaktier inom energisektorn skulle undantas från kapitalvinstskatt under två år. Andra åtgärder skulle kunna vara ömsesidighet för skattebefrielser för investeringar i miljövänlig innovation eller "rena skattesänkningar", särskilt inriktade på två sektorer som står för ungefär hälften av alla utsläpp av växthusgaser – transport- och elsektorerna.
Dessutom skulle denna icke bestraffande klimatpolitiska strategi också innebära "liberalisering av marknader", som något som regeringar som undertecknar detta nya fördrag skulle belönas för. Därmed skulle alla konventionella energisubventioner skrotas och det skulle bli ett slut på det statliga engagemanget i energisektorn, i syfte att införa en hälsosam dos av dynamik som behövs för att skapa innovation."
En europeisk union utan kompass
Under tiden snubblar den europeiska politiska nivån vidare, utan en tydlig kompass. Å ena sidan har det funnits steg mot centralisering de senaste åren, såsom EU:s återhämtningsfond Covid, som finansieras av gemensamma skulder och av den anledningen hotar att bli permanent, men när det verkligen gäller ligger den yttersta politiska makten fortfarande hos medlemsländerna, tack och lov.
Detta var redan tydligt i covidkrisen, med stängningen av nationella gränser, men även i utländska kriser, som kriget i Gaza, följer medlemsländerna — med rätta — sin egen föredragna kurs. I allt högre grad är detta också fallet med inställningen till Ukraina, där den oberäknelige ungerske premiärministern Viktor Orban nyligen har fått en allierad – sin slovakiske kollega Franco Fico.
Inget av detta hindrar eurokraterna från att fortsätta dagdrömma om en enhetlig europeisk utrikespolitik, med dito armé, men under tiden försummar den europeiska politiska nivån sina egna kärnuppgifter, såsom att öppna tjänstemarknaden eller göra det lättare att köpa en bil i ett annat medlemsland, där vissa medlemsländer till och med har infört ytterligare handelshinder för att göra affärer inom EU under de senaste åren.
Som svar på den amerikanska protektionismen kommer EU nu med sin egen protektionism, inte bara genom att lätta på sina egna regler om orättvist statligt stöd, utan också genom att skapa ett instrument för att själv börja dela ut statligt stöd från EU.
Dessutom hotar EU med gammaldags handelstullar på stålimport, om USA skulle göra samma sak igen, och har just infört en klimattull som kommer att belasta afrikanska ekonomier med nya tullhinder på så mycket som 25 miljarder euro.
I stället för att fokusera på att förbättra företagsklimatet i Europa är man i Bryssel dessutom besatt av amerikansk "big tech". Om det inte är genom den ganska ensidiga tillämpningen av konkurrenspolitiska regler, är det genom ny europeisk lagstiftning för leverantörer av digitala tjänster som europeiska kommissionärer kraftigt slår ner på plattformar som Elon Musks Twitter/X, med den så kallade "otyglade yttrandefriheten" och "desinformation" som påstås råda där som en ytterligare nagel i ögat och något som kommissionen föredrar att begränsa. Dessutom är det tveksamt om europeiska initiativ på detta område är förenliga med det nationella konstitutionella skyddet av yttrandefriheten.
Den senaste politiska överenskommelsen om en EU-lag för att börja reglera artificiell intelligens är också talande för i vilken riktning EU är på väg. Märkligt nog kritiserades detta strax efteråt starkt av ingen mindre än Frankrikes president Emmanuel Macron. Han varnade för att sådana nya regler skulle kunna försätta europeiska teknikföretag i ett handikapp jämfört med rivaler i USA och Kina, samt Storbritannien, som han sa inte skulle införa sådana regler. Det kan vara en läxa för dem som tror att Storbritannien inte kommer att dra nytta av Brexit eftersom det inte finns någon politisk vilja att avskaffa gamla innovationsfientliga regler från tiden för EU-medlemskapet. I samband med detta sade Macron: "Vi kan mycket väl besluta oss för att börja reglera mycket snabbare och mycket skarpare än våra huvudkonkurrenter. Men om vi gör det kommer vi att reglera saker som vi inte längre producerar eller uppfinner själva. Det är aldrig en bra idé." Enligt en diplomatisk källa kommer Frankrike därför att blockera den föreslagna lagstiftningen.
DigitalEurope, sammanslutningen för den europeiska tekniksektorn, har varnat för att EU kommer att komma med mycket mer sådant nonsens. Enligt dem finns det också "andra svepande nya lagar som datalagen", som "kommer att kosta företagen mycket att följa, resurser som kommer att spenderas på advokater istället för att anställa AI-utvecklare."
Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen är en av de drivande krafterna bakom EU:s nuvarande politiska inriktning. Om den nya AI-lagen sade hon nyligen: "AI-lagen överför europeiska värderingar till en ny era." Även när det gäller klimatet är det aldrig tillräckligt för henne. Vid COP28-konferensen i Dubai sa hon: "När det gäller klimatfinansiering måste vi gå från miljarder till biljoner. För att nå dit behöver vi nya inkomstkällor. Nya avgifter, gröna obligationer och naturligtvis – prissättning av koldioxid."
En av de stora politiska frågorna 2024 är om den ideologiskt vänstergröna von der Leyen kommer att få ett nytt mandat som kommissionsordförande. De senaste fem åren borde tydligt visa hur viktigt det är att utse en person till posten som är mer i kontakt med den — dominerande center-höger — allmänna opinionen i Europa, men huruvida de europeiska stats- och regeringscheferna inser detta i tillräcklig utsträckning är mycket tveksamt.
Europeisk handelspolitik på fel kurs
Faktum är att Europeiska unionen inte har lagt mycket energi på att undanröja interna handelshinder på länge — till nackdel för allt fler europeiska regler och byråkrati — men när det gäller den externa handelspolitiken kunde den fortsätta att nå framgångar på det hela taget. Brexitavtalet med Storbritannien var till exempel allt annat än okomplicerat, och det måste sägas att EU visade den nödvändiga pragmatismen i slutet även här.
År 2023 var dock inget bra år för den europeiska handelspolitiken. Samtalen med Australien strandade på grund av europeisk jordbruksprotektionism, vilket också är den främsta anledningen till att man i slutändan misslyckades med att nå ett avtal med det latinamerikanska handelsblocket Mercosur. En ljuspunkt är godkännandet av handelsavtalet mellan EU och Nya Zeeland, men på det hela taget är detta av begränsad betydelse.
Ironiskt nog misslyckades EU:s medlemsländer också med att begränsa handeln när de ville. Energihandeln med Ryssland, till exempel, fortsatte trots alla sanktioner.
En oroande utveckling under året har varit den försämrade relationen mellan EU och de framväxande handelsnationerna i Sydostasien, som kan erbjuda ett alternativ till Kina för Europa, med tanke på de växande spänningarna mellan västvärlden och detta land. Den utlösande faktorn till konflikten var EU:s nya direktiv om avskogning, som innebär nya betungande byråkratiska krav på importörer av palmolja, och att låta detta bli en viktig exportprodukt för tillväxtmagneter som Indonesien och Malaysia. Båda länderna svarade med att frysa handelssamtalen med EU strax före sommaren.
Storbritanniens tillvägagångssätt visar hur saker och ting kan göras bättre. Storbritannien erkänner helt enkelt lokala program för att minska avskogningen, såsom Malaysias certifieringsprogram för hållbar palmolja (MSPO), som likvärdiga, inte minst eftersom den icke-statliga organisationen Global Forest Watch tidigare i år konstaterade att Malaysia gjorde stora framsteg när det gäller att minska avskogningen. Den brittiska politiken på detta område var också en av anledningarna till att Storbritannien blev det första europeiska land som fick tillträde till handelsavtalet Trans-Pacific Trade Agreement CPTPP, det största handelsavtalet för britterna sedan brexit.
ITC, ett gemensamt organ för FN och Världshandelsorganisationen, varnade för att EU:s strategi skulle kunna få en "katastrofal" effekt på den globala handeln, eftersom särskilt mindre producenter riskerar att bli "avskurna" från marknadstillträde. Den europeiska strategin är en del av en bredare rörelse där EU i allt högre grad försöker införa specifika politiska val och villkor för handelspartner, som naturligtvis ofta inte accepterar det. Det senaste exemplet är det nya europeiska direktivet om "tillbörlig aktsamhet", som kräver att importföretag inte bara kontrollerar om deras leverantörer bryter mot de mänskliga rättigheterna, utan också om de respekterar alla typer av specifika ekologiska standarder. Enligt ett tyskt industriförbund "sätter EU med detta nästa spik i kistan för den europeiska industrins konkurrenskraft".
2024: Alla ögon på Trump
En viktig utveckling för Europas geopolitiska framtid kommer att äga rum i Amerika nästa år, där den stora frågan är om Donald Trump lyckas bli omvald som USA:s president.
Vissa varnar för att Trump kommer att dra sig ur Nato eller att han kommer att upphäva USA:s löfte att skydda de baltiska staterna från Ryssland. Mer troligt är att Trump föreslår sådana saker för att väcka sömndruckna europeiska länder och få dem att äntligen ta sitt eget försvar på allvar, men frågan är om Europa vill riskera att effektivt vända tidvattnet.
För Rysslands president Putin var 2023 en riktig berg- och dalbana: den privata legosoldatsarmén Wagners snabba framfart genom Ryssland i juni har väckt tvivel om hur stark hans interna ställning är. I sin tur stärktes han av att Rysslands krigschanser i Ukraina vändes senare i år. Att han uppnådde detta tack vare uppgraderingen av Rysslands krigsindustri borde vara en "väckarklocka" för Västeuropa om att det inte är sanktioner — som till stor del har misslyckats — utan ett starkt försvar som kommer att hålla oss säkra. Än så länge är det dock självbelåtenhet som råder.
Pieter Cleppe,
chefredaktör för Brussels Report
