Ibland är det svårt att se skogen för alla träden. Även inom politiken. Socialdemokraterna gör det heller inte lättare för oss. De vill hellre att vi ska titta och imponeras av deras träd än att vi faktiskt ska se och analysera deras mörka skog. S pratar gärna om ”den svage” och om klimatet. Men är det verkligen vad deras politik går ut på? Är de goda och klimatvänliga?
Knappast.
Ta till exempel Tesla-konflikten som handlar om bilföretaget som inte vill kollektivanslutas och dess anställda som inte vill bli fackmedlemmar (deras arbetsvillkor är redan mer fördelaktiga än vad facket kan erbjuda), vilket upprör fackpampar och andra sossar. Tesla är världsledande inom elektrifiering av fordon. Bara i Sverige har Tesla byggt upp en rikstäckande infrastruktur med 69 laddstationer. Företagets grundare Elon Musk har även låtit bli att patentera flera innovationer för att underlätta och påskynda den globala elektrifieringen. Socialdemokraterna som påstår sig prioritera klimatet borde här jubla. Men icke.
Den svenska bilmarknaden är liten och Elon Musk har tidigare visat att för honom är principen viktigare än ekonomin. Det finns därför risk att om facket och Socialdemokraterna inte ger efter på sitt självpåfunna tvångsfackmedlemskap kan Tesla lämna Sverige — vilket skulle ur ett miljö- och näringslivsperspektiv vara ett dråpslag för Sverige — för att inte tala om Sverigebilden. Så även för de 50 000 Tesla-bilägarna och de 130 anställda på Tesla i Sverige.
Men socialdemokraterna bryr sig inte. Maktkampen är viktigare än klimatmålen. Skulle facket tappa sin dominanta roll på arbetsmarknaden, tappar Socialdemokraterna greppet om ett par, tre miljoner arbetare. Det vore förödande för socialdemokratin.
Det är samma sak med migrationspolitiken.
Utåt vill Socialdemokraterna framstå som den godhjärtade och den som vill hjälpa. En generös (och därmed också slapp) migrationspolitik förstärker den bilden. Men det handlar inte om att vara god. Det handlar om röster och om makt. Socialdemokraterna har sedan mitten av 90-talet tappat stadigt i väljarstöd. Den så kallade flyktingkrisen kom att sammanfalla väl med deras egen väljarkris. Massinvandringen av lågutbildade eller med ingen utbildning alls som omgående lockades in i Socialdemokraternas bidragsfälla, blev utvägen. Rekordsnabbt beviljades sedan i snitt närmare 70 000 medborgarskap/år* med rösträtt i kommande riksdagsval.
Med en extrem befolkningsökning där antalet utrikesfödda gick från 1 miljon till 2 miljoner på 20 år och när samhällsproblemen blev för omfattande, för svåra att hantera och förklara, la Socialdemokraterna sig platt med formuleringarna ”vi såg det inte komma” och ”vi har varit naiva”. För den vänsterdrivna journalistkåren blev dessa argument svåra att kritisera. Och Socialdemokraterna kom undan. De slapp utfrågningar. De slapp besvara om det var värt att rädda det socialdemokratiska partiet på bekostnad av ett tryggt och välfungerande Sverige.
Det senaste på S skamliga dunkel-lista är antisemitismen inom de egna leden. Genom åren har detta yttrat sig på olika sätt. Allt ifrån en Hamas-sympatiserande riksdagsman, judehatande ramsor och slagord vid förstamajtåg och demonstrationer, kommunalråd (Malmö) som påstod att judarna hade delvis sig själva att skylla när de kände sig otrygga i sin egen stad, en annan S-företrädare som deltog i krossa-sionism-tåg i USA, till det mest aktuella och kanske mest allvarliga: Den svans som Magdalena Andersson har efter sig på sociala medier och som nu ger uttryck för ett grovt och utbrett judehat, och som ignoreras av partiledaren. Hon varken fördömer eller ber svansen lämna. Även här handlar det så klart om röster och makt. Utan de muslimska rösterna är Socialdemokraterna ett obetydligt parti.
Fastän exemplen på antisemitism inom socialdemokratin är många, förnekar S-företrädare att judehat förekommer bland de egna. Annika Strandhäll uppmanade sina X-följare att ”punktmarkera dem som försöker klistra antisemitism och annat på vårt parti”. Partisekreteraren Tobias Baudin hävdar att det är ”ogrundade anklagelser”.
Och det är förstås klart. Ett parti som har tappat bort sig politiskt och som är beroende av hundratusentals muslimska röster som inte sällan sedan barnsben har lärt sig att judar bör hatas, ja då blir det i princip omöjligt att benämna antisemitism inom de egna leden som ett problem. Då är den enklaste vägen att hävda att det inte förekommer alls.
Mönstret går igen. Socialdemokraterna vill inte att vi ska se skogen. De vill att vi ska titta på träden, på enstaka yttranden som t ex när Magdalena Andersson försöker fälla en tår i sitt försvarstal(!) för sin Hamas-kopplade riksdagsledamot Jamal El-Haj. De vill inte bli genomskådade eller granskade. De vill få oss att tro att de alltid kämpar för den svage och för klimatet. Men i själva verket kämpar socialdemokraterna bara för en enda sak — och det är att tillskansa sig mer röster och erövra makten.
*årssnitt perioden 2018-2021
Tina von Schinkel
