Inför det nederländska valet den 22 november är det värt att ta en titt på vad den man som har dominerat den nederländska politiken i 13 år har åstadkommit: Mark Rutte.
Rutte blev premiärminister i Nederländerna för första gången 2010. Under sina fyra mandatperioder visade han sig vara en sann politisk kameleont. Han var inte blyg nog att förlita sig på högerpopulisten Geert Wilders platser i sitt första kabinett, eller att göra stora eftergifter till det alltmer vänstergröna partiet D66 i sitt tredje och fjärde kabinett.
Ekonomiskt sett har Nederländerna haft en måttlig tillväxt under Rutte, vilket också har att göra med att skattetrycket alltid har ökat under Ruttes kabinett, något som en liberal politiker knappast kan vara stolt över. Coronakrisen, där Rutte gick med på den misslyckade lockdown-modellen, kan bara delvis ursäkta detta.
När det gäller energipolitiken var Rutte-regeringarna tvetydiga, med öppenhet för CO2-neutral kärnkraft å ena sidan, med beslutet att bygga nya kärnkraftverk, men stänga Europas största gasfält, i Groningen, å andra sidan. Det senare beslutet fattades enligt motståndarna "utan en rationell kostnads- och intäktsanalys". Dessutom är det ändå tveksamt, med tanke på de stora farhågorna förra året om gasbrist i Europa, medan den europeiska industrin fortsätter att lida av dyr energi, och medan Nederländerna självt, liksom andra europeiska medlemsstater, sluter långsiktiga gaskontrakt med leverantörer som Qatar.
Europeiska överföringar
När det gäller EU-politiken slöts cirkeln kring Mark Ruttes brist på handlingskraft. Å ena sidan var han mannen som hotade att inte skicka mer pengar till det bankrutta Grekland, något som skulle kunna spränga euroområdet, men i slutändan skrev han under vid vägskälet 2015 för Grekland, och 2020, under Corona-krisen, gav han upp sitt motstånd mot den så kallade "Corona Recovery Fund", en ny europeisk miljarddollarfond.
Det senare skulle kunna visa sig vara den största skamfläcken på Ruttes meritlista inom några år. Att Europeiska revisionsrätten nu är kritisk till revisionen av återhämtningsfonden, bland annat för "bristande ansvarsskyldighet" när det gäller användningen av EU-medborgarnas pengar, borde inte komma som någon överraskning med tanke på de varningar som framfördes när den skapades. Det största problemet är dock att fonden riskerar att bli permanent.
Skillnaden mellan denna fond, som tillhandahåller 800 miljarder euro i lån och bidrag till EU:s medlemsstater, och de flesta andra europeiska utgifter är att denna så kallade "facilitet för återhämtning och resiliens" (RRF) inte finansieras genom överföringar från EU:s medlemsstater utan tvärtom genom gemensam skuldutgivning av Europeiska kommissionen, något som var föremål för rättsliga tvivel, som naturligtvis i slutändan inte visade några invändningar mot att ändå gå vidare med det.
När allt kommer omkring måste dessa skulder inom flera år återbetalas av Europeiska kommissionen till de fordringsägare som köpte dessa de facto-"euroobligationer", och hittills har det inte beslutats hur medlemsstaterna ska betala för detta. Det står naturligtvis skrivet i stjärnorna att de alltmer penningstinna medlemsländerna kommer att vilja undvika en enkel överföring till kommissionen och kanske inte är så sugna på att tillåta kommissionen att direkt debitera europeiska medborgare för att samla in pengarna. Då återstår bara ett alternativ: att ta ett nytt lån för att betala tillbaka det gamla, vilket redan är standardpraxis för hur nationella regeringar finansierar sig själva.
I praktiken innebär detta att Corona Recovery Fund kommer att bli en permanent fond. Att undvika en sådan sak var dock Ruttes villkor 2020 för att acceptera denna fond som Angela Merkel önskade.
Vi vet naturligtvis inte säkert om det kommer att bli så, men de nationella ledarna, som kommer att behöva fatta beslut, kommer att ha alla incitament att göra det. Dessutom har de ett incitament att från och med nu finansiera EU:s utgifter genom denna återhämtningsfond i stället för genom den traditionella EU-budgeten. När allt kommer omkring slipper man det ständiga käbblet om nettobetalare och nettomottagare — med Corona Recovery Fund är allt detta mycket mer oklart — och inga pengar behöver hittas i den nationella budgeten till att börja med. När allt kommer omkring kommer barnbarnen att betala räkningen, via mer europeisk skuld. Även om det skulle finnas för lite intresse från internationella investerare att köpa den europeiska skulden finns det en lösning: Europeiska centralbanken (ECB) kan helt enkelt trycka pengar, och spararna får betala notan via inflationen, som inte alltid är lätt att återspegla i statistiken.
Brexit
Mark Rutte kanske redan ser sig själv i en framträdande internationell position, som Natos generalsekreterare, men hans internationella meritlista är inte så imponerande. Han tappade också stygn i Brexit-evenemanget. Rutte sågs av den brittiske premiärministern David Cameron som den mest pålitliga allierade för att få till stånd EU-reformer för att se till att britterna stannade kvar i EU, också för att nederländarna enligt opinionsundersökningar, liksom britterna, var positiva till de reformer som Storbritannien begärde. I korthet gick dessa ut på att stärka den nationella kontrollen över EU:s politiska beslutsfattande och förhindra en farlig centralisering av makten. Under Mark Ruttes 13 år vid makten ökade antalet nederländare som ville ge EU mindre makt från 46 till 54 procent, men i praktiken fick EU bara mer makt.
I praktiken gjorde Rutte knappt några ansträngningar för att hjälpa Cameron under åren fram till folkomröstningen i Storbritannien 2016, och det gjorde inte heller Angela Merkel. Den enda som ansträngde sig var den polska regeringen, genom att tillåta EU-länderna att ha något mer kontroll över vissa sociala förmåner för migranter från andra EU-länder från och med nu. Eftersom så många polacker bor i Storbritannien var det väntat att detta skulle påverka en del av dem, men den polska regeringen förstod Storbritanniens geopolitiska betydelse, något som Rutte och Merkel helt enkelt ignorerade, men som sedan dess har blivit tydligt i och med kriget i Ukraina.
Efter folkomröstningen om Brexit verkade Rutte ha vaknat upp och spelade en viktig roll för att undvika störningar och en "no deal"-brexit. Vad Rutte också förtjänar beröm för är hans stöd för EU-kommissionens agenda för bättre lagstiftning, bland annat under det nederländska ordförandeskapet 2016. Tyvärr blev detta initiativ dock urvattnat, och den nederländske EU-kommissionär som ansvarade för denna agenda, socialdemokraten Frans Timmermans, visade sig inte mycket senare vara en sann klimatfanatiker för vilken det aldrig kunde finnas tillräckligt med nya klimatregler. Rutte förtjänar också att bli fingerad för detta, eftersom det var han som nominerade Timmermans till EU-kommissionär 2019, även om detta var helt onödigt eftersom Timmermans parti inte ens var med i den nederländska regeringen vid den tiden.
Kväve
Ruttes brist på självsäkerhet på europeisk nivå fick också stora konsekvenser på den inrikespolitiska nivån. Rutte-regeringens extrema kväveåtgärder sträckte sig från en landsomfattande 100-kilometersbegränsning per timme på motorvägar till planer på storskaliga nedläggningar av jordbruk. Tanken är att skattebetalarna ska behöva betala 25 miljarder euro för att kompensera dessa gårdar. Allt detta ledde till så stora protester att jordbrukarpartiet BBB blev det största partiet i landet i provinsvalen våren 2023. Frågan är fortfarande olöst.
Även om det gjordes nationella misstag när det gäller kvävepolitiken ligger problemets kärna fortfarande på EU:s politiska nivå, där det görs extremt svårt att ändra naturområden efter att de har inrättats på begäran av EU-förordningar. År 2020 vädjade den tidigare nederländska utrikesministern Maxime Verhagen, då ordförande för den nederländska byggindustrin, till premiärminister Rutte att åka till Bryssel för att tala om Natura 2000-områden och sade: "Naturområden måste vara mer robusta och mindre sårbara" och "Använd ditt veto".
Bortsett från några halvhjärtade försök till samråd med Europeiska kommissionen vågade Rutte dock aldrig lägga denna fråga på bordet med sina regeringskollegor. Detta trots dess stora betydelse för den nederländska ekonomin och trots att Nederländerna är nästan den största europeiska nettobetalaren per capita.
Frihandel
Där Rutte visade fasthet var när det gällde stödet för internationell frihandel. Trots att det nederländska parlamentet morrade om Mercosur — frihandelsavtalet med latinamerikanska länder, förblev hans parti orubbligt stödjande. Efter att en folkomröstning om fördraget mellan EU och Ukraina 2016 hade väckt farhågor om att det skulle innehålla någon form av politiskt samarbete med Ukraina, inklusive tvetydiga passager om militärt samarbete, var Rutte kreativ och fick till stånd ett uttalande som klargjorde att avsikten var rent ekonomisk.
Tidigare denna månad, under sina sista veckor, lade Rutte fram ett förtjänstfullt argument på EU-nivå för att erkänna de standarder som sydostasiatiska exportörer av palmolja använder för att bekämpa avskogning. EU:s vägran att göra detta hade utlöst en handelskonflikt på hög nivå med Malaysia och Indonesien, där det senare landet i maj till och med beslutade att frysa handelssamtalen med Europeiska unionen. Detta är särskilt problematiskt eftersom det är av yttersta vikt för västvärlden att upprätthålla goda förbindelser med denna region i tider av ökande spänningar med Kina. ITC, ett gemensamt organ för FN och Världshandelsorganisationen, varnade tidigare i år för att EU:s strategi kan få en "katastrofal" effekt på den globala handeln, eftersom i synnerhet mindre producenter riskerar att bli "avskurna" från handelsflödena.
Det faktum att Storbritannien tvärtom erkänner det lokala certifieringsprogrammet "Malaysian Sustainable Palm Oil (MSPO)" kan tjäna som ytterligare bevis för att en sådan strategi är det rätta att göra, också eftersom Global Forest Watch tidigare i år avslöjade att Malaysia gjorde stora framsteg när det gäller att minska avskogningen. Det är därför trevligt att se att Rutte ändå motarbetar Europeiska unionens tendens att undergräva handelsförbindelserna genom ständigt ökande krav på miljömässiga och sociala bestämmelser, även om det förflutna visar att mer handel bara förbättrar de miljömässiga och sociala frågorna lokalt.
Svår regeringsbildning i antågande
Det nederländska politiska landskapet är hopplöst splittrat. Den uppenbara lösningen på detta skulle vara en förändring av valsystemet i riktning mot ett majoritetsvalsystem eller någon form av bonus för det största partiet, men något sådant kom inte till stånd.
För närvarande har bondepartiet BBB redan fallit tillbaka i opinionsundersökningarna och, återigen enligt samma opinionsundersökningar, kommer Pieter Omtzigts Nieuw Sociaal Contract (NSC) att bli det största partiet. Omtzigt är en mycket respekterad kristdemokratisk politiker som lyckades fälla Ruttes tredje kabinett på grund av en skandal och därefter startade sitt eget parti. Omtzigt är ideologiskt i mitten, men gav intryck av att vara mer intresserad av ett center-högerkabinett, för att sedan förneka det. Vad Omtzigt föredrar kommer att vara avgörande för Frans Timmermans chanser, som lämnade EU-kommissionen i hopp om att bli premiärminister för alliansen mellan socialdemokrater och gröna, men har små chanser att lyckas, enligt den erfarna journalisten Syp Wynia.
Omtzigt säger för sin del också att han inte nödvändigtvis vill bli den funktionen, av uppskattning för parlamentet. Han är inte heller främmande för den skandinaviska modellen med minoritetskabinett, särskilt som detta kan stärka parlamentets roll och tvinga politiker att fatta beslut baserade på substans.
Med all sannolikhet kommer det att bli en synnerligen komplex formation. Även om ett antal center-högerpartier tillsammans skulle få majoritet i underhuset och sedan regera med högerpopulisten Geert Wilders, som öppet signalerar att han vill moderera, är det mycket möjligt att en sådan konstellation ändå inte skulle få majoritet i överhuset. Av denna anledning förväntar sig de nederländska politiska partierna enligt uppgift nyval 2025.
Den som kommer till makten måste åtminstone ta itu med kvävekrisen. Till och med klimatfanatikern Frans Timmermans har redan lovat att släppa målet att halvera kväveutsläppen till 2030 — vilket allmänt anses vara särskilt knepigt. Men eftersom Mark Rutte har misslyckats med att lägga detta ärende på det europeiska diplomatiska bordet, kommer varje regering därmed att möta samma begränsningar som den avgående administrationen. Mjuka läkare skapar stinkande sår.
