I sitt tal om tillståndet i unionen meddelade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att hon kommer att "lägga fram de första lagstiftningsförslagen för att minska rapporteringsskyldigheterna på europeisk nivå med 25 %". Detta är ett välkommet tillkännagivande och första gången som Europeiska kommissionen talar om "bättre lagstiftning" igen eftersom denna agenda i stort sett misslyckades med att förverkligas efter att den främjades av den nederländska EU-kommissionären Frans Timmermans under det föregående mandatet, mellan 2014 och 2019.
Ironiskt nog var Timmermans själv huvudansvarig för misslyckandet, eftersom han utan problem förvandlades till en verklig regleringsfanatiker med sin iver för allt mer grön reglering inom ramen för den "europeiska gröna given", som lanserades av von der Leyen-kommissionen från 2020 och framåt. Med Timmermans borta, eftersom han ställer upp i det nederländska valet i november, tar von der Leyen nu tillbaka lite ånga här. Detta trots att, som Dave Keating uttrycker det, "även om han var ansvarig för genomförandet av den europeiska gröna given, var Timmermans inte dess skapare — och han tvingade inte heller ner den i von der Leyens hals. Det här är hennes baby, och att hennes parti antyder att lilla Ursula var hjälplös inför stora skäggiga Timmermans är uppriktigt sagt bara förolämpande."
Sedan, som man säger, "skall det vara större glädje i himlen över en syndare som ångrar sig, än över nittionio rättfärdiga personer som inte behöver ångra sig." Det är välkommet att se von der Leyen ändra sig något.
Det är viktigt att notera att detta också är resultatet av påtryckningar från EU:s medlemsländer. Redan i mars 2023 uppmanade ledarna för Frankrike, Tyskland, Belgien och Europeiska liberala partiet (EPP) till en "regleringspaus" för den gröna given. I slutet av augusti utfärdade de franska och tyska regeringarna en gemensam uppmaning att minska de europeiska rapporteringskraven, också efter allt fler klagomål från tyska och franska näringslivsorganisationer. Ett annat hoppfullt tecken är kanske att Slovakiens EU-kommissionär Šefčovič, som är mer pragmatisk än Timmermans, kommer att ansvara för den europeiska gröna given. Han har redan lovat att lägga "ett starkt fokus på näringslivet" när han genomför den europeiska gröna given".
En lavin av grön lagstiftning
Situationen är i vilket fall som helst allvarlig. Under de senaste fem åren har 850 nya skyldigheter införts, vilket motsvarar mer än 5 000 sidor lagstiftning. Denna "regelinflation" oroar de europeiska tillverkarna djupt, eftersom den kommer ovanpå de kraftigt ökade energikostnaderna i Europa.
Även små och medelstora företag har klagat på att dessa skyldigheter skapar betydande efterlevnadskostnader för dem. De är särskilt oroade över rapporteringsskyldigheter som bör gälla för små och medelstora företag enligt CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) och CSDD (Corporate Sustainability Due Diligence Directive).
I en kommentar till nyheten att Greenpeace anklagar Rabobank för att ha orsakat skador för miljarder euro på naturen i Brasilien, till följd av sin finansiering av vissa företag, varnar den nederländska ekonomiprofessorn Lex Hoogduin att "vi kan komma att översvämmas av fall som detta, till följd av de nya rapporteringskraven i CSRD. Vad är det vi håller på med? Jag är rädd att vi förstör vår ekonomi och vårt välstånd."
Det är dock inte bara europeiska små och medelstora företag som lider av EU:s regelinflation. Under årens lopp har EU kommit att införa allt fler regleringar i sin handelspolitik, vilket har retat upp utomeuropeiska producenter. Detta är särskilt fallet till följd av EU:s nya regler om avskogning, som innebär att indonesiska och malaysiska palmoljeproducenter åläggs en hel rad nya byråkratiska krav, trots att stora framsteg har gjorts för att minska avskogningen där, enligt Global Forest Watch.
Detta beror inte bara på nya strategier för att motverka olaglig avverkning utan också på inhemska certifieringssystem, som Malaysia Sustainable Palm Oil (MSPO) Board. EU vägrar dock att erkänna detta system och försöker införa sina egna byråkratiska krav, till skillnad från Storbritannien, som har förstått att handel handlar om förtroende. Händelsen har lett till att de båda sydostasiatiska länderna har fryst handelssamtalen med EU. Det finns inget sådant som en fri regleringslunch.
Pamela Coke-Hamilton, verkställande direktör för ITC, ett gemensamt organ för FN och Världshandelsorganisationen, har till och med varnat för att EU:s nya avskogningsregler riskerar att få en "katastrofal" inverkan på den globala handeln, eftersom i synnerhet mindre leverantörer riskerar att bli "avskurna" från handelsflödena.
Min tidigare tankesmedja, Open Europe, uppskattade tidigare att den kumulativa kostnaden för EU-lagstiftning som infördes mellan 1998 och 2018 för alla 27 EU-medlemsstater uppgår till hela 928 miljarder euro. Den viktigaste slutsatsen var att EU:s politiska nivå var ansvarig för 66 % av kostnaden på 1,4 biljoner euro för all nationell lagstiftning och EU-lagstiftning som infördes under den perioden.
Det finns redan nya uppskattningar om den nya utvecklingen sedan 2019, som inkluderar EU:s nya omgång av gröna regleringar under von der Leyen. Det tyska rådet för regleringskontroll har kommit fram till att nya EU-förordningar som utfärdades enbart under pandemin medförde en årlig efterlevnadsbörda på 550 miljoner euro för företagen.
Tidigare i år visade en undersökning för BusinessEurope, som genomfördes i 35 länder bland globala företag, att 90 procent av dem anser att Europeiska unionen har blivit en mindre attraktiv plats att investera på än för tre år sedan. De skyller därför på höga energipriser och ökad reglering.
I en idealisk värld skulle Europeiska kommissionen fokusera på att utmana nationella handelshinder och stimulera EU:s medlemsländer att erkänna varandras standarder, inte komma med allt mer harmoniserade EU-regler av typen "en storlek passar ingen". En sådan lättvindig strategi skulle dock inte vara förenlig med eurokratins strävan efter allt mer kontroll, och ännu mindre med Ursula von der Leyens vänstergröna världsbild.
För närvarande ser det ut som om von der Leyens löfte att minska EU:s rapporteringsskyldigheter med 25 procent bara är tänkt som en läpparnas bekännelse till det ökade missnöjet med EU-kommissionens kurs. Inga konkreta åtaganden har gjorts för att helt enkelt släppa vissa lagstiftningsförslag. Kanske blir detta fallet med EU:s föreslagna obligatoriska renovering av byggnader, men det förväntas att det fortfarande kommer att behövas en stark signal från väljarna innan det kommer till en kursändring. Kanske i juni 2024?
Pieter Cleppe,
Redaktör, Brussels Report (brusselsreport.eu)
