När staten ska driva bolag är det alltför ofta en lek med skattepengar. Det skriver Leif ”Vad f-n får jag för pengarna” Östling i Dagens Industri (14/3 2024). ”Staten är Sveriges största och förmodligen sämsta kapitalist” inleder han sin text med och utvecklar att staten äger bolag till ett värde av 850 miljarder kronor vilket gör staten till den största bolagsägaren, långt mer förmögen än Wallenbergsfamiljen, i Sverige. Det ska dock inte tolkas som ett mått på framgång. Tvärtom menar Leif Östling som beskriver statens företagande inte sällan som ”vidlyftiga och våghalsiga”.
Han nämner bolag som Greencargo, Lernia, Postnord och SAS som under åren fått miljardtillskott av skattebetalarna för att kunna överleva. Skulle staten sälja ut sin ägarandel i bolag som inte har något särskilt samhällsuppdrag, skulle försäljningsintäkten bli ca 380 miljarder kronor. Förutom klirr i statskassan skulle det också befria skattebetalarna från framtida politikers ”outsinliga lust att spela med andras pengar”.
Bra tanke, och rätt av Leif Östling som själv är en garvad och skicklig företagsledare med många år som Scanias VD, att påminna politikerna om att statens pengar är ett resultat av andra människors svett och möda. Dessa pengar ska givetvis hanteras med noga eftertänksamhet och försiktighet. Lika rigid som staten och Skatteverket är när pengarna ska plockas in, ska staten vara när pengarna ska ut. Skattepengar ska inte gå till något som kan gynna politiska partier eller enskilda politikers personliga lockelser till att vara något annat än just politiker eller ämbetsmän.
Jens Nylander, före detta IT-konsulent, är en annan person som granskar var Sveriges skattepengar tar vägen. Genom ett egen-utvecklat AI-program analyserar han miljontals fakturor från kommuner och regioner. Även han har hittat många exempel på dåliga affärer som görs med skattepengar där de offentliganställda och politiker varken har koll på marknadspriser, äktheten i fakturorna, avtal som har löpt ut men som rullar på till ingen nytta. Han har hittat offentliganställda som har startat sidoverksamheter och som kunnat tillskansa sig stora belopp i statsbidrag på ett sätt som bör ifrågasättas, och kommunpolitiker (från Malmö så klart) som i tjänsten bor på lyxhotell.
Det Leif Östling och Jens Nylander gör är hjälteinsatser och bör belönas med kungamedaljer. Givetvis ska granskningar av den här typen inte behöva ske på privata initiativ. Men när en statsapparat med politikernas goda minne tillåts svälla, sväller den allt fortare och fortare. Med tiden blir det helt enkelt för många som mår alldeles för bra under statens paraply och incitamenten att säga ifrån minskar i samma takt som statsapparaten växer. Det blir snarare tvärtom. Den som påtalar något som olönsamt eller samhällsekonomiskt oförsvarbart kan riskera både sin ställning och anställning. Det är det få som har råd med.
Kronan har aldrig drivit en verksamhet med framgång, sa Sveriges riksskattemästare Gustaf Bonde på 1600-talet. Under Karl XI:s regentskap kallades han in för att få ordning på statsfinanserna efter flera år med krig. Nu har vi tack och lov inte haft krig, men vi har haft alltför många år med slapphänta socialdemokratiska regeringar. Det står oss dyrt. Tidö-regeringen borde därför kalla in nya riksskattemästare. Varför inte Leif Östling och Jens Nylander?
Tina von Schinkel
